Vi finns fast vi inte syns

Att leva med depression är något som inte syns. Många personer som lever med depression går inte direkt ut mitt i stan och skriker ”Jag är deprimerad!”. Många personer lever i tysthet och tar oftast inte hjälp av andra eller vill inte ha hjälp av andra eftersom att de inte vill vara en börda för andra. Vi finns fast vi inte syns, vi finns fast vi vill inte synas. Att leva med depression kan kännas som ett handikapp, att man inte kan känna glada känslor, att man inte kan hitta det glada i livet utan oftast bara sitter inne och aldrig går utanför dörren där hemma förutom när man är tvingad att åka någonstans. Utredningarna kan vara långa, små energikrävande, djävulska saker som kan få en att t.om må sämre än vad man gjorde innan man kom till det där psykologsamtalet.

Depression är någonting jävligt som ingen människa i världen borde bli sjuk i men det finns inget vi människor egentligen kan göra åt det. Personer som blir sjuk i depression klandrar oftast sig själva. De klandrar sig själva för att de inte kan känna glädje och andra glada känslor här i livet och oftast så vill de bara fly ifrån alla känslor och det är då självmord kommer in i bilden.

Jag pratar utifrån personliga upplevelser, ur att jag själv lider av depression och såklart så finns det anti-depressiva. De fina små ”happy pills” som man kan ta för att inte känna sig nere och deppig hela tiden, men oftast så vill psykologerna inte att man ska söka upp läkartjänst först eftersom att de oftast går direkt till att skriva ut anti-depressiva eller ångestdämpande mediciner. Psykologerna och de andra som jobbar med de olika psykologiska ohälsorna vill oftast att du ska komma in till BUP eller Knuffen, prata ut och kanske få en diagnos. För om du tar medicin emot din nedstämdhet, vad har då psykologerna för uppgift? Att prata om jobbiga saker med en person som känner att allt är okej i livet? Eller?

Nils