Konsten att skjuta upp

Att prokrastinera, att skjuta upp saker är stressigt. Men det är ju det eller hur? Du kan skjuta upp arbetet men det ligger fortfarande där. Du känner att du borde göra det men du gör det inte, du bestämmer dig för att du kan klara dig om du gör det senare.

Själv är jag en van prokrastinerare. Jag har gått så långt att skjuta upp en hel kurs (Inget jag rekommenderar, helvetes massa arbete i slutet). Så jag tog en vecka där jag engagerade mig fullt i ämnet och tokpluggade (inget jag rekommenderar heller). Efter denna lilla etapp måste jag säga att ett tempel i Tibet lät relativt frestande...

Men å andra sidan är det något upprymmande, håller ni inte med? Att skjuta upp saker är som ett pussel, ett test av hur bra du kan bedöma din egen kapacitet. Om du tänker efter inser du nog att du har upplevt det förut även om det inte är din vana att skjuta viktiga saker (bra jobbat i så fall). Att pussla med de olika projektens deadlines och samtidigt vara så effektiv som möjligt. Att se om du lyckas eller inte lyckas klara deadlinen. Jag inser att det här skulle låta oroväckande om någon ni känner talade om att skjuta upp saker på detta sätt men oroa er inte, jag är inte galen.

Det är lätt att stämpla oss tunga prokrastinerare som lata. Jag medger att det kanske ligger ett litet korn sanning i det, för vissa mer än andra. Men tänk igen, det finns mer till alldagliga beteenden än vad som kan observeras vid ytan.