Är vi gjorda av socker?

Hur blev vi så lättstötta? I samma ögonblick som någon kritiserar en skådespelare som inte är en vit man blir det rabalder. Personen blir kallad för rasist, sexist och så vidare oberoende av om kritiken var bra eller dålig. Helt plötsligt är personen, som vågade yppa en kommentar som skulle kunna ses som negativ, hatad över halva internet.

Jag har tidigare kunnat trösta mig med tanken om att denna lättstötthet bara existerar på nätet och inte i den verkliga världen. Den tiden är dock förbi då antalet lättförolämpade personer utanför cyberrymden har börjat något enormt dem senaste åren. Jag har fortfarande svårt att tro att de här personerna är så lättstötta på riktigt, innerst inne. Det känns mer som något sorts skal som fler och fler människor har adopterat under det senaste decenniet. Det skulle också kunna vara någon sorts bieffekt den rådande ”special snowflake” –mentaliteten.

Det faller mig inte i smaken att använda uttrycket att jag har tappat hoppet om mänskligheten, för det har jag inte, men jag börjar bli lite trött och besviken på den. Är vi verkligen så lättstötta som vi framstår i sociala medier? Det känns ibland som att folk blir förolämpade för att dem känner att det är deras skyldighet på nått sätt. Bara för att det skrivs något negativt om någon med ett visst kön som  behöver inte det betyda att alla med det könet ska ta åt sig.

Man kan snart inte vara kritiskt till någon på nätet. Jag känner till talesättet ” har du inget snällt att säga, säg ingenting alls” och det är ett bra talesätt, men man måste kunna få ge till exempel en musiker lite konstruktiv kritik utan bli jagad av människor med facklor och högafflar. Jag tycker att vi borde tänka till och inte ta åt oss av saker som egentligen inte rör oss. Jag säger som min pappa brukar säga när han tycker att jag är mesig, ” du är väl inte gjord av socker?”.