Hej, hur mår du?

- Hej, hur mår du?

- Det är bra, själv då?

En av de viktigaste frågorna som finns har förvandlats till en artighetsfras. När hände det här? Människor som jag träffat en gång tidigare kan fråga mig hur jag mår och jag vet verkligen inte hur jag ska svara. Får man frågan när man mår bra så är det ju självklart inget problem med att svara. Det är bara säga att det är bra. Vad svarar man då de gångerna livet inte är en dans på rosor?

De flesta människor ljuger vid de tillfällena de mår dåligt och någon frågar om det är bra. Det är för att många i Sverige skäms när de mår psykiskt dåligt och för att frågan ”Hur mår du?” inte längre har något djup i sig. Vi ställer frågan bara för att kunna säga något mer än ”hej” till personer vi möter. Det är få av oss som faktiskt är nyfikna på svaret, för vi förväntar oss helt enkelt bara ett ”Det är bra!” tillbaka. Så de flesta svarar bara att det är bra, även när de mår dåligt. För andra som till exempel mig själv så är det svårt att ljuga för att man inte vill ge människor en felaktig och falsk bild av sig själv. Jag kan ljuga men jag tycker inte om det och då ger jag hellre ett alternativt svar som döljer lite av sanningen eller så säger jag att jag helst inte vill svara på frågan.

För att förenkla det hela lite kan vi dela upp alla människorna jag känner i tre olika kategorier. Den första kategorin är bekanta till exempel mina föräldrars vänner, äldre släktingar eller vänners vänner. Det är helt enkelt människor som jag träffar väldigt sällan och som inte har så jättestor del i mitt liv. När de frågar mig hur jag mår är det inte så svårt att ljuga och säga att det är bra när det inte är det. På andra sidan av skalan har vi mina närmsta vänner, och då menar jag verkligen allra närmsta. De är bara sådär två till tre stycken och till dem kan jag alltid säga sanningen oavsett hur den ser ut.

Sen har vi de här i mitten och det är exempelvis vänner, skolkamrater, ungdomar från kyrkan och andra människor som jag tycker om. De vill jag vara uppriktig mot men jag känner inte dem tillräcklig bra för att kunna vara det alla gånger. Det är så svårt för man vill inte ljuga och säga att det är bra, men hur kommer de reagera om man säger att allt är skit? Som jag har upplevt det vet folk inte hur de ska hantera när någon inte svarar som de förväntar sig, alltså att allt är bra. Oftast säger de bara ”vad synd” och går vidare för det är ingen som har tid att stanna och lyssna på en.

Då undrar jag bara såhär: VARFÖR STÄLLER MAN EN FRÅGA OM MAN INTE KAN TA ETT NEGATIVT SVAR? Eller varför ens fråga något om man inte har tid att lyssna på ett svar? Det här är anledningen till att jag sällan använder mig av frågan “Hur mår du?”. När jag väl ställer den så vill jag verkligen veta och jag har tid att höra ett svar.

Hur ska man nu göra när någon som tillhör den här “vänzonen” frågar hur man mår och man inte mår bra? Ett förslag är att på ett trevligt sätt fråga om de ställer frågan för att vara artiga eller om de verkligen vill veta och om de dessutom har tid att lyssna på ett lite längre och kanske negativt svar. Känn in hur det skulle passa sig att svara i situationen du befinner dig i eftersom det alltid är så olika. Jag hoppas att vi i Sverige kan komma tillbaka till ett tillfälle då “Hur mår du?” är en viktig fråga igen och inte bara en artig hälsningsfras. Kom igen Sverige, frågor om välmående är alltid viktiga!

Ella