Hon visade inte att hon sov

Jag kan inte gå någonstans längre, utan att se det. Det trycks upp i ansiktet på mig och det är som att någon står och skriker ”titta här hur sjukt jävla galen vår värld blivit”.

Sexuella trakasserier är ett problem. Ett stort jävla problem. Det händer på jobbet, på krogen, i skolan, på gatan. Enligt Brottsförebyggande Rådet anmäldes under år 2015 18100 sexualbrott, varav 5920 rubricerades som våldtäkt. Enligt en studie från 2014 friades 36% av alla åtalade i våldtäktsfall. Detta är mörkertal, utan tvekan. Vägen som man som utsatt måste gå för att bli hörd är otroligt lång, och oftast har man tur om fallet ens kommer hela vägen till domstol. Ännu mer tur har man om den åtalade blir fälld. På grund av att man som offer oftast vet att det är du som kommer bli ifrågasatt och det kommer kännas som att det var ditt fel efter alla ”vad hade du på dig hade du druckit sa du ens nej?”-frågor så känns det nästan onödigt om hen som fått dig att känna dig så smutsig att du bara vill sitta ut resten av livet i duschen inte ens kommer bli fälld. Vad ska du väcka åtal för? Det är väl ändå ditt fel, eller?

Det senaste jag hörde som gjorde mig riktigt jävla förbannad, var att ”hon visade inte att hon sov”. Fattar ni hur sjukt det är? Nej, kanske för att hon sov, ditt äckliga lilla kräk.

Detta händer både kvinnor och män, alldeles för ofta och vi pratar inte om det. Vi klappar offret på kinden och sedan sörjer vi våldtäktsmannens nu bortblåsta simkarriär.

Jag vill säga tack, och förlåt.

Tack till killen som i förra veckan vände sig om i tunneln och skällde ut grabbarna som ropade efter mig. Förlåt, jag sprang därifrån för att jag var fullkomligt vettskrämd. Men tack.

Tack till mannen på gymmet som alltid verkar vaka över tjejer som känner sig obekväma när vissa kommer lite för nära.

Tack till killen som gick bredvid mig för att visa mig att jag inte var ensam. Han sa ingenting, men visade att jag inte behövde vara rädd för grabbgänget som gick bakom mig.

Tack till killen som sa ifrån till sina kompisar när de ropade efter mig och jag gick därifrån så fort jag bara kunde.

Tack till killen som låtsades att han kände mig när det var mörkt och jag väntade på tåget, och killarna i hörnet av vänthallen pratade högt om mig och vad de skulle vilja "göra" med mig.

Tack till killen som sprang efter grabben som kallade mig för "jävla hora" när jag sa till honom att min kompis inte ville att han skulle gnida sig mot hennes rumpa.

Och framförallt, tack till tjejerna jag tränar med som alltid frågar om jag ska ha skjuts hem, trots att jag bor närmast träningslokalen av oss allihop. Vi är starka tillsammans.

Nej, inte alla män. Men tillräckligt många för att alla dessa situationer har hänt mig under loppet av en månad.

Och förlåt. Förlåt om jag är kall. Förlåt om du faktiskt vill lära känna mig och är en genomsnäll människa. Men när det är mörkt ute, eller när killen innan dig på krogen spottat mig på fötterna för att jag sa nej till att ligga fastän den arme stackaren köpt mig en drink, så är mitt enda skydd att vara kall och putta bort, stänga ute. Testa igen imorgon, i dagsljus.
För händer det något ikväll, då är det ju mitt fel.

Hannah