Att tala är silver

Är det inte märkligt att nästan alltid när man sitter i godan ro på bussen eller tåget så ska någon förstöra denna frid genom att prata högt i sin telefon. Jag menar vissa delar ju med sig av problem som man själv kanske skulle valt att hålla för sig själv. Jag har hört personer prata om diverse relationsproblem, sjukdomar och symptom: ”Klådan kan ju bara bero på något naturligt, man ska inte dra förhastade slutsatser när det gäller det området.”

Det är så underligt att man annars är så mån om sin integritet, att man inte vågar sätta sig i sätet bredvid på bussen utan väljer helst platsen två säten bakom eller framför. Men när mobilen åker fram då är det andra bullar, då kan man helt plötsligt öppna sig om allt mellan himmel och jord. Av min erfarenhet så verkar man släppa lite extra på gränserna på tåg; en gång bevittnade jag hur en stackars kille blev dumpad av sin flickvän av anledningen att han slarvat med soporna. Hur han kunde med att alla andra i vagnen fick höra på hans flickväns utskällning förstod jag inte, hon lät väldigt övertygande, nästan så jag själv kände mig själv lite träffad. I ett sådant läge tänker ju jag att man kanske sänker samtalsstyrkan en gnutta men det är klart, man gör som man vill.

Ibland handlar det man pratar om om saker man verkligen inte borde ta i officiella sammanhang, typ sina briljanta affärsidéer man delar med sig av till alla fyrtionio andra medpassagerare. En sak är säker, så blir man inte nya Steve Jobs. Vissa grejer är inte lika revolutionerande som andra men ni förstår poängen.

Någon sorglig själ kanske till och med sitter och skrattar högt i telefonen utan någon som skrattar med dem i andra sidan luren. Grädden på moset i denna situation är ju att ringsignalen faktiskt råkar gå igång och man får sin bluff avslöjad. Detta vågar jag erkänna att jag varit med om själv. Till mitt försvar handlade det om att en person jag verkligen inte ville börja prata med kom in på bussen och här var det inte till min fördel att mamma ringde mig för att kolla om jag hann med bussen ordentligt…

Vissa scenarion är saftigare än andra och vissa bara så ointressanta att man funderar på varför man väljer att utsätta hela vagnen för diskussionen. Som när jag vid ett tillfälle i somras åkte ensam hem från Stockholm och hade till min fasa glömt mina hörlurar, jag tvingades därför lyssna på en dam diskutera tänkbar kvällsmat med sin make hela vägen från Västerås till Örebro.

Naturligtvis gör folk som man vill men när gäller att prata i telefon i offentliga sammanhang så kanske inte frågan är vad man säger utan var och när, ibland kanske det ändå ligger något i det gamla ordspråket: ”att tala är silver att tiga är guld”.

Wilma Selander