Att öppna eller inte öppna

”Du ska behålla det kvittot och lämna över den andra utskriften till passageraren!” Den aningen nervösa chaufförlärlingen nickade för att visa att han förstått, medan mentorn satte sig i sätet bredvid med spelad ansträngning. Från min plats, vilken var den första fyrsätesplatsen från huvuddörren räknad, kunde jag med tydlighet förutspå hur följande bussresa skulle utspela sig; chaufförlärlingen skulle köra bussen med stor varsamhet, men nervositeten skulle oundvikligen ge upphov till en rad små misstag, något som mentorn gladeligen skulle kommentera. Och visst blev så fallet. Mentorn kunde underhålla sig med att med en klar och auktoritär stämma påpeka att nej, här ska du inte stanna, fortsätt kör, och öppna bakdörrarna så att folk kan komma ut. För någon som lider av så kallad second hand embarrassment var detta nästintill outhärdligt, men jag tog på mig hörlurarna och försökte förtränga empatin jag kände för den skamsna chaufförlärlingen.

Efter tio minuter av olidlig tortyr skedde något som fick mig att pausa låten jag lyssnade på. Chaufförlärlingen öppnade i vanlig ordning dörrarna för de morgontrötta passagerarna som stod utanför, lät dem betala och stängde sedan dörrarna. Precis när han hade börjat köra sprang det fram tre småkillar, som frenetiskt började knacka på dörren, medan de bedjande tittade på chaufförlärlingen. Mentorn var obeveklig. ”Kör” förkunnade han med tom röst. Chaufförlärlingen tvekade, och öppnade sedan dörrarna för de nu uppspelta pojkarna, som med andan i halsen fick fram med ett tack. ”Nästa gång öppnar du inte igen. Har du börjat åka är det kört.” Mentorn lät hyfsat irriterad, men det verkade inte ha någon effekt på lärlingen, som nog kände att han gjort dagens goda gärning. Bussfärden fortlöpte utan några större avbrott  och jag kunde åter underhålla mig med musiken.

Chaufförlärlingens beslut att öppna dörrarna och mentorns instinktiva reaktion att åka vidare visar på två olika synssätt, två personligheter. Den ena är fräsch, naiv och har ännu inte hunnit bli bitter. Den andra har varit med längre och erfarenheten har gjort honom cynisk och distanserad. Den ena besitter förmågan att ändra sig efter att ett beslut tagits, och den andres beslut är som hugget i sten. Att säga att dessa två personligheter representerar alla människor som bor på denna jord är väl att ta i, men visst säger det något om vad erfarenhet gör med en människa. Kanske är det bättre att inte ha upplevt så mycket, att inte ha stött på så många människor som haft mer än en skruv lös. Livserfarenhet är högt aktat och det pratas ofta om det i diverse fikarum, på möten och arbetsintervjuer. ”Det där jobbet fick mig att vilja sy igen öronen så att jag slapp lyssna på deras gnäll, samt klappa till varenda idiot i rummet, men vilken erfarenhet det var.” Givetvis är det en bra sak att ha upplevt många känslor, att ha bekantat sig med folk, såväl bra som dåliga. Man växer som människa och alla de samlade erfarenheterna buntas ihop för att till slut bli en del av din person. Bland dessa ögonblick finns en hög med negativa stunder, stunder som färgat ens personlighet svart, stunder som gör att man blir cynisk och oförstående. Med dessa tankar i bakhuvudet vill man inte längre kasta ut mentorn i den hänsynslösa morgonkylan, men om jag hade suttit bakom ratten hade jag fortfarande öppnat dörrarna.

Jana